7 / 44
aktivt skogsbruk · 7
skogen i Linneröd. 50 hektar granskog med inslag av löv. Dan och
Få
f
e var där jämt. Jagade, röjde och planerade. Jag och barnen
vistades också gärna däruppe, plockade bär och promenerade.
Skogskär hade hon nog blivit ändå, även om hon inte hade haft
Dan.
– Jag har alltid trivts i skogen, längtat dit. Jag minns
när jag bodde i Berlin och var hemma och hälsade på.
Det var alltid direkt på med stövlarna och ut i skogen.
Man andas och tänker lite lättare i skogen.
När sedan hela familjen Irwe dessutombörjade orien-
tera och barnen blev riktigt duktiga orienterare – blev
skogen det verkliga vardagsrummet.
Laddad relation
Dan hann få några goda år i skogen innan han bara tre
år efter «pensionen» diagnostiserades med hudcancer.
Endast efter några veckors sjukdom gick han bort, 57 år
gammal. Lenas värld rasade, men hon kompenserade med att hålla
sig sysselsatt. Styrkan fanns där.
– Så här efteråt så inser jag hur märkligt jag bar mig åt. Jag lade
energi på de mest konstiga saker. Bara några veckor efter begrav-
ningen började jag riva ut gästtoan och renovera. Dan och jag hade
pratat om det där i åratal utan att det hade blivit av. Men nu blev
det bråttom! Och så blev jag så förfärligt glömsk. Jag var tvungen
att skriva upp allt direkt – annars glömde jag bort det. Sedan var
det förstås all pappersexercis. Nyckeln till vapenskåpet hittade vi
aldrig. Det fick vi svetsa upp…
Det enda som Lena egentligen sköt upp var relaterat
till skogen. Hon visst inte hur hon skulle närma sig den
rent känslomässigt.
– Det var så oerhört laddat. Skogen var symbolen för
Dan, familjen och vårt liv tillsammans. Barnen känner
likadant. Det är uppe i skogen somDan och Få
f
e finns.
När jag eller något av barnen vill prata med Dan så är
det till skogen vi går. Men i början kunde jag inte. Jag
vågade inte. Vi var där en gång, strax efter Dans död
för att leta efter en gravsten. Jag och barnen åkte upp
för att hitta en lämplig sten och jag var helt förstörd.
Jag grät hela tiden. Men till slut var det oundvikligt.
Jag var tvungen att ta itu med det. Så då ringde jag till Kerstin.
Kerstin Bylund är traktens Sydvedare, själv bosatt i Klippan och
av naturliga skäl en välkänd person i familjen Irwe.
p
Familjen Irwes härliga villa i Klippan har en häftig arkitektur och är personligt inredd med design och jaktminnen.