43 / 44
foto:
Kenneth Johansson
| SKOGSLIV
Järven är ständigt i rörelse. Alltid beredd på att flyta fram i en e≠ektiv
galopp i terrängen. Eller för den delen att klättra upp i träd.
ör att vara
ett av våra rovdjur är den faktiskt inte
någon särskilt duktig jägare. Störst framgång har den vid
renjakt under vårvintern, då snöförhållandena (mjukt och
löst) gynnar järven. Genom dess breda, platta fötter kan
den då glida ovanpå snön. Annars har järven svårt att jaga renar
eller andra större bytesdjur. Somhuvudföda under sommarhalvåret
blir det istället smågnagare och fåglar. Dessutom snyltar den gärna
på andra rovdjurs byten, främst från lo och varg.
På tyska heter järv Vielfrass, som betyder «storätare». Det är
dock troligtvis en missuppfattning och «förtyskning» av
j
ellfross
(
j
ällkatt,
j
ällbjörn) som järven heter i Norge.
Starkt hotad innan fridlysning
I Sverige förekommer arten i
j
ällkedjan från nordvästra Dalarna och
norrut och utanför
j
ällkedjan förekommer mindre populationer i
skogslandskapet. Järven är ensamlevande, utomunder parningstiden
då hanen och honan tillfälligt håller ihop samt en kort tid när honan
tar hand som sina ungar.
Fram till att arten fredades 1969 erbjöds skottpengar från staten.
Då var arten starkt hotad och det fanns färre än 100 individer kvar.
Idag finns omkring 600 individer i Sverige. Arten betecknas dock
fortsatt som sårbar.
Ansiktsmask
Vuxna järvar blir 65–105 centimeter långa och till det kommer också
en 13–26 centimeter lång svans. En vuxen hona kan väga omkring
10 kg medan hanen väger omkring 15–20 kg. Kroppen är relativt
kraftig med korta ben och påminner faktiskt mer om en liten björn
än ett mårddjur. Klorna är kraftiga och kan dras in delvis.
Det stora huvudet har en kort och trubbig nos. Håret kring nosen
och ögonen är ljusare än den mörkbruna pälsen, och bildar en
klädsam ansiktsmask.
o
JÄRV
[Gulo gulo]
{ text: David Söderlind. foto: Mats Andersson }